1. "Walk On By" – 12:03 √
2. "Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic" – 9:38
3. "One Woman" – 5:10 √
4. "By the Time I Get to Phoenix" – 18:42 √

4 Låtar! 4 Låtar är allt som behövs. Eller ja, för min del så är 3 låtar allt som behövs för att skapa en av världens allra bästa Soulplattor.
Detta är ett ypperligt exempel på det jag nämnde i mitt första inlägg. Det faktum att en skiva kan ta dig såpass mycket på sängen som den här skivan gjorde med mig, är helt magiskt. 
Fram tills ungefär en månad sedan så hade jag aldrig tagit mig tid till att kolla in denna Isaac Hayes. Givetvis kände jag till Isaac och vem denna man var. Jag visste om att han var skaparen till det klassiska soundtracket till filmen Shaft. Jag hade även hört talas om hans s.k. Scientologifasoner, och så givetvis så visste jag om att han var den klassiska rösten till Sexmaskinen/Skolkafeteriaägaren Chef i serien South Park.
Men jag hade egentligen aldrig hört Artisten Isaac Hayes innan. Jag kände som sagt till, redan nämnda Shaft. Specifikt temat ifrån denna film. Men annat än det, så tror jag inte att jag hört en enda ton ifrån artisten. Och efter att ha hört Hot Buttered Soul för första gånger, så kändes det som att jag borde ge mig själv en rejäl lusing i.o.m. att en såpass stor Soulälskare så som mig själv, kan ha missat en sådan här milstolpe inom genren. För detta är bra, och när jag skriver bra, så menar sanslöst bra. Till och med såpass bra så att detta mycket väl kan vara en kandidat till *Världens Bästa Soulplatta*. Jupp den är helt klart där uppe och rivaliserar med plattor som What's Going On med Marvin Gaye, Innervisions eller Songs In The Key Of Life med Stevie eller Live med Donny Hathaway. Och det, mina vänner  säger en hel del.
Och allt detta med sina ynka 4 låtar.
Men FY SATAN VILKA LÅTAR!

Plattan börjar med Burt Bacharach's klassiska Walk On By. Men här snackar vi inte om någon renodlad cover på Dionne Warwick's klassiska dänga. Nix utan här snackar vi om en 12 minuter lång Soulorgasm. Allt med den här låten bara skriker perfektion. Musiken är så otroligt perfekt arrangerat och Hayes sjunger med en så otroligt sårad känsla, som går rakt in i själen. Detta är ett *Textbook* exempel på varför jag i grunden alltid kommer vara en Soul-nisse.
Även en sån låt som One Woman är en helt fläckfri historia om otrohet. Hur Isaac faktiskt är nöjd med sin kvinna som väntar hemma, men endå så kan han inte hålla sig borta ifrån sin älskarinna, som *Makes him do Wrong*

Men det allra främsta klimaxet kommer med den avslutande By The Time I Get To Phoenix. En låt som börjar med en 8 minuter lång monolog, om en man som alltid väljer att gå tillbaka till sin kvinna trots att hon alltid vänsterprasslar.
Denna låt byggs upp på ett så otroligt gripande sätt. Man sitter fängslad ifrån början tills dess att den allra sista tonen är slagen. Och efter att den nästan 19 minuter långa låten är över, så har man gått ifrån ett väldigt nerbantad arr till ett totalt eufori av stråkar, blås och övriga instrument. Och ovanpå detta så finns Hayes ljuvliga stämma.
Det allra bästa med detta är att, det inträffar inte en enda gång att låten blir tråkigt. Och DET är en bedrift som är väldigt svår att uppnå. Speciellt när det kommer till en låt som har denna längd.

Den enda egentliga synpunkten jag har på denna skiva är andra låten: Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic. Detta är verkligen inte en dålig låt, tvärtom faktiskt. Den har ett lite högre, funkigare tempo, som är väldigt schysst och som faktiskt känns rätt så välbehövligt med tanke på att alla andra låtar på skivan är i ett lägre tempo. Men den lyckas inte riktigt komma upp i samma magi som de andra 3 låtarna. Men det är helt OK, för bara dessa 3 låtar är anledning nog till att lyssna in den här skivan, och inse att detta verkligen är ibland det bästa genren har att erbjuda.

9,5/10

Spotify: Isaac Hayes – Hot Buttered Soul