#4 Bruce Springsteen & The E Street Band – Born To Run (1975)



  1. "Thunder Road" – 4:49 √
  2. "Tenth Avenue Freeze-Out" – 3:11
  3. "Night" – 3:00
  4. "Backstreets" – 6:30
  5. "Born to Run" – 4:31
  6. "She's the One" – 4:30
  7. "Meeting Across the River" – 3:18
  8. "Jungleland" – 9:34
Nu ska jag vara helt ärlig och erkänna att jag har aldrig, och då menar jag. ALDRIG tyckt Springsteen varit något speciellt.
Givetvis så har jag uppskattat hans hits och även tyckt att en del av dom varit helt makalöst bra. Men överlag så har jag alltid haft en hat/kärlek till mannen.
Jag förstod storheten i hans låtskriverikunskaper, för om jag ska vara ärlig så måste man nästan blivit tappad om man inte förstår sig på den.
Men precis som när det gäller Dylan så har jag alltid tyckt att Bossen haft en jävligt jobbig röst.
Jag har aldrig riktigt kunna uppskatta herrens musik fullt ut, just för att jag alltid stört mig på rösten.
Jag är själv sångare och en riktig teknikfreak när det gäller min sång. Detta ser jag både som en positiv och en negativ sak.
Positiva är att jag accepterar inte vad för skit som helst och säger att: Jo men detta är visst en bra röst för att den är speciell.
Men det negativa är att jag lätt snöar in mig och tycker att alla ska ha samma grymma teknik som Stevie Wonder eller Freddie Mercury för att klassas som bra sångare.

Men bara för ett par månader sedan så lossnade det för mig. Jag blev nästan över en natt omvänd och det kändes som att jag fått betydligt större öppet sinne än vad jag haft tidigare.

Och plattan som ändrade det hela för mig var Bruce's The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle platta. En skiva som jag faktiskt är väldigt besviken över att den inte finns med i boken, för den plattan är en klockren 10/10 i min bok.
Efter konstant missbruk av den plattan så har Bruce Springsteen-vägen varit helt otroligt len och fin. Och först vid den här tiden så förstår jag varför han är en av världens största genom tiderna och varför han fortfarande fyller arenor än till denna dag.
Missförstå mig dock inte. Jag kommer alltid att tycka att dålig sång är dålig sång oavsett vilket. Men som i Springsteens fall så har jag upptäckt att ingen annan kan sjunga hans låtar som mannen själv. Och låtarna skulle säkert inte varit lika fantastiska om man skulle ta bort honom och haft någon annan sångare.

Born To Run är Springsteens tredje platta och klassas av många av hans fans som den bästa skivan han gjort. Även om jag håller ovanstående The Wild, The Innocent-plattan högre, så är detta helt klart nummer 2 på min lista.
Och att säga något annat än Mästerverk, finns faktiskt inte på kartan. Inte på min karta iaf. För vad som finns här är i princip perfektion rakt igenom.
Även om detta är Bossens skötebarn (Han har skrivet allt på skivan) så måste jag säga att han är faktiskt inte den allra största stjärnan på denna skiva.
De största guldstjärnorna ska utdelas till de helt makalösa E-Street Band. För utan dom så tror jag inte att jag hade tyckt att detta varit lika magiskt.
Detta är en perfekt kombination av Springsteens låtskriveri och E Streets helt makalösa instrumenthantering. Detta är en fusion Made in Heaven.
Speciellt The Big Man Clarence Clemons är plattans allra största kung. Hans skrikande Saxofonsolon har blivit såna ikoner i musikvärlden. Och jag tror att väldigt få människor hade kunnat tänka sig den här skivan utan Clarence insatser.

Allt börjar med det vackra piaon/munspels introt i Thunder Road som bygger upp till en låt som mycket väl kan klassas som en av de bästa öppningslåtarna som någonsin hamnat på en platta. Man får en sån otrolig frihetskänsla av låten och man vill inget annat än att glida längst vägarna i en ner-Cabad jänkare.
Denna låten visar redan ifrån början vad som kommer att vara en röd tråd igenom hela skivan och det är E-Street Bands otroliga driv.

Den gungiga Tenth Avenue Freeze-Out är bluesigare, skitigare och Full Out blåssektionhimmel.
Här har vi ett perfekt exempel på hur mycket Clarence lyfter denna makalösa låt till himmelriket.
Detta är en så satans sexig låt och gunget går inte att motstå.

Night är faktiskt den enda låten på den här skivan som inte riktigt ger mig något. Musiken är precis som innan helt underbar, men melodierna ger mig tyvärr inte ett dugg. Detta är den enda låten som enligt mig inte är en 10 poängare. Det är absolut ingen dålig låt, men när alla andra låtar är såna här mästerverk, så är allting annat ett nedköp.

Backstreets var från början en låt som jag inte fick grepp om. Jag tyckte det var riktigt bra, men saknade ändå lite om man jämförde med resten av materialet (bortsett från Night). Men efter att ha lyssnat på plattan x antal gånger så har det vuxit och nästan blivit en av mina favoriter. Bruce aggresiva sång i refrängen är inget annat än gåshudsframkallande. Och precis som allt annat så är detta helt perfekt arrangerat.

Efter Backstreets så är det än en gång dags få känna vinden i håret och känslan av frihet. Born To Run måste väl nästan tillsammans med Born In The USA var den mest ikoniska Springsteen-låten som gjorts.
Och jag förstår varför. Man kan inte annat än bli överlycklig av den här låten. Den är bara så in i helvete bra.
Vid det här tillfället så slår jag lite på mig själv och undrar varför jag någonsin tyckte att mannens röst varit medioker, för den passar verkligen perfekt till hans egna musik. Extra stort + till saxsolot som är helt magiskt.

Efteråt så är det än en gång tillbaka till gunget med She's The One.
Låten har ett väldigt stämningsfullt intro som leder in i gunget. Det är inte samma bluesiga gung som i Tenth Avenue men det betyder inte att det inte är lika magisk. Jag struntar i att nämna saxsolot, för det känns som att det behövs inga fler förklaringar över hur fantastiskt bra spelat det är.

Tempot lugnas ner avsevärt med den smakfulla, jazziga Meeting Across The River.
Det jag inte nämnt innan i recensionen är hur varje låt är en helt makalöst väl berättad historia ifrån Bruce sida. Och detta är verkligen ett perfekt exempel.
Historien om att en illegal deal ska ske, kompas perfekt av ett smakfullt piano och en grymt skön wailande trumpet.

Och sist men absolut inte minst kommer Jungleland. Se denna låt som en summering av hela skivan. Under sina 9½ minuter så är detta inget annat än perfektion. Den har allt som en fantastisk Springsteen-låt ska ha. Berättande, de otroliga melodierna, drivet ifrån E Street Band. Ja den har kort och gott ALLT.
Försök att inte bli rörd av det otroliga instrumentella mellanpartiet (I dare you). Detta är kort och gott enligt mig (tillsammans med Rosalita (Come Out Tonight)) den bästa låten Springsteen någonsin gjort. Och jag tvivlar att på han någonsin kommer göra en bättre. Bättre än såhär kan man knappt avsluta en skiva.

Som ni alla förstår så tycker jag att detta är ett mästerverk. Jag kan nog nästan till och med gå så långt att säga att detta är nog på min Topp 10, 70 talsskivor, vilket inte säger lite, med tanke på vilka plattor som släpptes under det årtiondet och hade det varit så att Night blivit ersatt eller bortplockad, så hade skivan varit fulländad.

9,5/10

Spotify: Bruce Springsteen & The E Street Band – Born To Run

#3 Stephen Stills - Stephen Stills (1970)


  1. "Love the One You're With" – 3:04
  2. "Do for the Others" – 2:52
  3. "Church (Part of Someone) – 4:05
  4. "Old Times Good Times" – 3:39
  5. "Go Back Home" – 5:54
  6. "Sit Yourself Down" – 3:05
  7. "To a Flame" – 3:08
  8. "Black Queen" – 5:26
  9. "Cherokee" – 3:23
  10. "We Are Not Helpless" – 4:20

Precis som med de skivorna jag recenserat innan, så hade jag inte alls mycket koll på vare sig: Crosby, Stills & Nash (and Young) eller Stephen Stills soloskivor.
Jag har lyssnat lite på första CSN skivan och den gillar jag skarpt. Men det jag kommer att tänka på när jag lyssnar på CSN, är att givetvis kompletterar dessa herrar varandra ofantligt bra. Men om jag var tvungen att välja en favorit så blir det Hands Down Stephen Stills. Jag föredrar hans röst och hans låtskrivarkunskaper över resten av herrarna. Kan nog faktiskt säga att jag föredrar Stills över Neil Young, och det säger en del över hur bra jag tycker han är.

Så trots att jag vet att det finns skivor både ifrån David Crosby och CSN med i 1001 album boken, så kändes det rätt att börja med denna eminenta skiva.
För eminent är den verkligen.
Det första jag dock blev slagen av är att, även om det finns en del likheter med CSN på denna skiva, så är det ändå något helt annorlunda som bjuds på. Det jag allra först kommer att tänka på är den otroliga Gospel och R&B känslan som finns med. Vissa av låtarna kan nästan klassas som renodlade Gospeldänger.
Och nog fan behöver han inte skämmas för sig själv, för detta är fantastiskt bra gospelmusik.
Här finns även en bluesigare underton än vad jag har hört ifrån CSN.
Givetvis så finns den sköna Folk och Singer/Songwriter känslan kvar, men det är bara den att Stills har lyckats peta in en hel uppsjö med andra genrer i kompotten och det känns inte stretigt en sekund, utan bara väldigt komplett.

Att välja ut låtar som jag föredrar på en platta som jag nästan tycker är fulländad är inte lätt. Men med kniven mot strupen så blir det den otroligt medryckande Love The One You're With, med sitt otroliga sväng och sin grymma feel good känsla.
Den väldigt gospeldoftande Church, med sin väldigt vackra kör. Vet inte varför men jag har alltid fått mycket Bobby Womack vibbar av den här låten. I så väl musiken, som i Stills röst.
Även om alla låtar är värda att nämnas, så vill jag dock även slå ett slag för den rockigare Hendrix-liknande Old Times, Good Times. Och se på fan, visst är det Jimi själv som lirar gitarr på låten. Även låten Go Back Home som Eric Clapton lirar på är en favorit.

Vill man ha en skiva som blandar friskt i genrerna och dessutom gör det väldigt bra, men som fortfarande har kvar det som gör att Crosby, Stills & Nash är så bra, då är detta en platta att lyssna in sig på. 

8,5/10

Spotify: Stephen Stills – Stephen Stills


#2 Crowded House - Woodface (1991)



  1. "Chocolate Cake" – 4:02
  2. "It's Only Natural" – 3:32
  3. "Fall at Your Feet" – 3:18
  4. "Tall Trees" – 2:19
  5. "Weather with You" – 3:44
  6. "Whispers and Moans" – 3:39
  7. "Four Seasons in One Day" – 2:50
  8. "There Goes God" – 3:50
  9. "Fame Is" – 2:23
  10. "All I Ask" – 3:55
  11. "As Sure as I Am" – 2:53
  12. "Italian Plastic" – 3:39
  13. "She Goes On" – 3:15
  14. "How Will You Go" – 3:07 / "I'm Still Here"  1:07
= Mina favoritlåtar på skivan

Mix Megapol brukade alltid ha 80 tals afton om lördagarna någon gång mellan slutet av 90 tallet till början av 2000 talet och det var under ett av dessa program som jag för första gången hörde Crowded House. Låten som jag hörde hette Don't Dream It's Over och är än till denna dag en liten favorit hos mig. Jag älskade den luftiga ljudbilden, (a.k.a. Fett mycket med Reverb) Orgeln/Synthen, den vemodiga sången och framförallt de underbara melodierna denna låt besatt.
Anledningen till varför jag nämner just denna låt är, förutom det uppenbara (samma band) att denna låt symboliserade hur jag tyckte och trodde att bandets sound var.
Det var därför jag blev så paff när jag för första gången hörde Woodface. Min bild av vad som var bandets typiska sound blåstes helt plötsligt bort snabbt som satan.
Detta är betydligt mer stripped down än vad jag hade väntat mig från ett så 80 talsljudande band.

En av anledningarna till varför det låter så annorlunda kan jag gissa har att göra med att detta ifrån första början inte var tänkt att bli en Crowded House.
Detta skulle egentligen vara någon soloprojektliknande sak med brödrarna Finn (som är låtskrivarna på plattan).
För att hålla historiken på det korta. Någongång under 80talet så hade dessa brödrar ett band tillsammans, brödrar blir sura på varandra (tror jag), går skillda vägar, ena broren startar Crowded House och x antal år senare så grävs stridsyxan ner. Brödrarna börjar skriva musik tillsammans igen och Woodface blir till.
Så detta kan vara den ledande faktorn till varför plattan låter som den gör.

Och jag måste säga: hur mycket jag än må älska Don't Dream It's Over så föredrar jag detta alla dagar i veckan. För vad vi har här är en Pop-platta i bästa Beatlesanda. Vissa låtar känns så sjukt mycket som McCartneyskrivna låtar, att det nästan blir lite kusligt. Bara lyssna in en sån låt som Four Seasons In One Day och känn de otroliga Beatlesvibbarna.
Men det är inte bara den som luktar Beatles, utan i princip hela skivan känns som en hyllning. Och ska jag vara ärligt så hade många av låtarna på denna platta inte skämts för sig om någon av baggarna själv hade skrivit dom.
Som kanske förståts så tycker jag att detta är en fantastiskt bra Popskiva och höjdpunkter för mig, förutom redan nämnda Four Seasons In One Day så finns även låtar som It's Only Natural, Fall At Your Feet och All I Ask med sitt otroligt vackra stråkarrangemang. Men förutom dessa nämnda låtar så finns det många fler vinnare på denna skiva. Ett annat stort plus som jag tycker bör nämnas är den fantastiska stämsången, som sitter som en smäck. Väldigt väl utförd och väldigt smakfull.

Dock så har jag lite negativt att skriva. Först och främst så är inte alla låtarna totala vinnare, utan det finns några som jag tycker faktiskt kan klassas som fillers. Hade man plockat vissa av låtarna och sänkt längden på skivan så hade det varit perfekt.
Men trots detta så känns det som att jag har hittat lite av en ny favorit som jag vet att jag kommer att lyssna på en hel del framöver.

8,5/10

Spotify:
Crowded House – Woodface

#1 Isaac Hayes - Hot Buttered Soul (1969)



  1. "Walk On By" – 12:03
  2. "Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic" – 9:38
  3. "One Woman" – 5:10
  4. "By the Time I Get to Phoenix" – 18:42


4 Låtar! 4 Låtar är allt som behövs. Eller ja, för min del så är 3 låtar allt som behövs för att skapa en av världens allra bästa Soulplattor.
Detta är ett ypperligt exempel på det jag nämnde i mitt första inlägg. Det faktum att en skiva kan ta dig såpass mycket på sängen som den här skivan gjorde med mig, är helt magiskt. 
Fram tills ungefär en månad sedan så hade jag aldrig tagit mig tid till att kolla in denna Isaac Hayes. Givetvis kände jag till Isaac och vem denna man var. Jag visste om att han var skaparen till det klassiska soundtracket till filmen Shaft. Jag hade även hört talas om hans s.k. Scientologifasoner, och så givetvis så visste jag om att han var den klassiska rösten till Sexmaskinen/Skolkafeteriaägaren Chef i serien South Park.
Men jag hade egentligen aldrig hört Artisten Isaac Hayes innan. Jag kände som sagt till, redan nämnda Shaft. Specifikt temat ifrån denna film. Men annat än det, så tror jag inte att jag hört en enda ton ifrån artisten. Och efter att ha hört Hot Buttered Soul för första gånger, så kändes det som att jag borde ge mig själv en rejäl lusing i.o.m. att en såpass stor Soulälskare så som mig själv, kan ha missat en sådan här milstolpe inom genren. För detta är bra, och när jag skriver bra, så menar sanslöst bra. Till och med såpass bra så att detta mycket väl kan vara en kandidat till *Världens Bästa Soulplatta*. Jupp den är helt klart där uppe och rivaliserar med plattor som What's Going On med Marvin Gaye, Innervisions eller Songs In The Key Of Life med Stevie eller Live med Donny Hathaway. Och det, mina vänner  säger en hel del.
Och allt detta med sina ynka 4 låtar.
Men FY SATAN VILKA LÅTAR!

Plattan börjar med Burt Bacharach's klassiska Walk On By. Men här snackar vi inte om någon renodlad cover på Dionne Warwick's klassiska dänga. Nix utan här snackar vi om en 12 minuter lång Soulorgasm. Allt med den här låten bara skriker perfektion. Musiken är så otroligt perfekt arrangerat och Hayes sjunger med en så otroligt sårad känsla, som går rakt in i själen. Detta är ett *Textbook* exempel på varför jag i grunden alltid kommer vara en Soul-nisse.
Även en sån låt som One Woman är en helt fläckfri historia om otrohet. Hur Isaac faktiskt är nöjd med sin kvinna som väntar hemma, men endå så kan han inte hålla sig borta ifrån sin älskarinna, som *Makes him do Wrong*

Men det allra främsta klimaxet kommer med den avslutande By The Time I Get To Phoenix. En låt som börjar med en 8 minuter lång monolog, om en man som alltid väljer att gå tillbaka till sin kvinna trots att hon alltid vänsterprasslar.
Denna låt byggs upp på ett så otroligt gripande sätt. Man sitter fängslad ifrån början tills dess att den allra sista tonen är slagen. Och efter att den nästan 19 minuter långa låten är över, så har man gått ifrån ett väldigt nerbantad arr till ett totalt eufori av stråkar, blås och övriga instrument. Och ovanpå detta så finns Hayes ljuvliga stämma.
Det allra bästa med detta är att, det inträffar inte en enda gång att låten blir tråkigt. Och DET är en bedrift som är väldigt svår att uppnå. Speciellt när det kommer till en låt som har denna längd.

Den enda egentliga synpunkten jag har på denna skiva är andra låten: Hyperbolicsyllabicsesquedalymistic. Detta är verkligen inte en dålig låt, tvärtom faktiskt. Den har ett lite högre, funkigare tempo, som är väldigt schysst och som faktiskt känns rätt så välbehövligt med tanke på att alla andra låtar på skivan är i ett lägre tempo. Men den lyckas inte riktigt komma upp i samma magi som de andra 3 låtarna. Men det är helt OK, för bara dessa 3 låtar är anledning nog till att lyssna in den här skivan, och inse att detta verkligen är ibland det bästa genren har att erbjuda.

9,5/10


Spotify: Isaac Hayes – Hot Buttered Soul


1001 Albums You Must Hear Before You Die

Enligt mig så finns där få känslor som slår känslan man får när man hittar den där LÅTEN eller den där SKIVAN. Ni vet den som man hör för allra första gången och den nästan bokstavligen sliter dig i stycken över hur massiv och fantastisk den är. Du förstår inte hur du kunde undgått detta mästerverk tills nu. Du kanske har läst om musiken i någon musikblaska eller på något musikforum och tänkt att det här ska jag nog kanske kolla in. Eller när du hör någon speciell låt ute i vardagen och allt vad tid och rum heter, helt plötsligt bara fryser till is.
Det finns mycket musik där ute i världen som man inte upptäckt än, som rent utsagt kan förändra ens liv eller ändra sättet du lyssnar på musik hädanefter osv.
Detta har inträffat för mig x antal gånger i mitt liv. Kan faktiskt t.o.m. sträcka mig så långt och säga att många av de absolut viktigaste besluten jag gjort i mitt liv, har jag gjort tack vare att jag hört en specifik låt eller en specifik platta.
Och jag vet om att detta är en sak som kan, och troligtvis kommer att ske igen. Detta är hur viktigt och vilken otrolig betydelse musik har för mig. Så därför finns det få saker som jag hellre sysslar med än att upptäcka ny (ny för mig, vill säga) musik.

Kort och koncist. Jag älskar att upptäcka ny musik, så ni kan fatta min upphetsning när jag fick nys om boken 1001 Albums You Must Hear Before You Die. Upphetsningen kan jämföras med att snacka med Gud eller något sånt. Men istället för att kånka runt på ett fett jäkla stenblock ner för ett berg, så behövde jag bara gå ett par hundra meter ner till bokaffären för att fixa mina egna budord. Och jäkla vilka budord.
Givetvis så har jag långt ifrån hört samtliga plattor i boken. Inte ens i närheten. Men av det jag hört så kan jag inte annat än att säga att jag älskar det jag hör. Visst alla plattor jag hört är inte klockrena och med vissa skivor så höjs ögonbrynen mer än en gång av förundran över att dessa ens är med på listan. Men dom där riktiga guldkornen överväger det mesta.

Så vad är egentligen syftet med denna blogg? Först och främst: Jag vill skriva av mig.
Kan gissa att min bättre hälft snart kommer börja svinga med WOKpannan här hemma om jag fortsätter med mitt ständiga tjatande om *lyssna på den här, lyssna på den här och sen den här och sen även denna*.
Så för att bespara min älskade en hel del huvudvärk, så väljer jag att skriva av mig istället.

Givetvis så kommer jag inte bara välja mina personliga favoriter, även om en hel del såna skivor kommer att förekomma. Utan detta är ett ypperligt tillfälle för mig att upptäcka nya saker som jag kanske annars inte hade fått för mig att lyssna in.

När det kommer till vilka skivor jag kommer lyssna på, så kommer detta att ske helt random. Jag kommer inte gå efter någon kronologisk ordning, utan kommer köra på de plattor som jag känner för.
Det kan även hända att jag petar in en platta som inte finns med i boken, finns ju även annan musik som kan lyssna på.

Jag vet om redan nu att mina betyg kommer kanske inte att hållas med av er som läser detta. Och visst kan det hända att jag slaktar klassiker. Men detta, mina vänner får ni helt och hållit acceptera.

Med allt detta sagt så hoppas jag att detta alltid kan glädja någon. Om inte annat så kommer det verkligen att göra mig nöjd och glad.

//P

RSS 2.0