Jag vet om att detta inte riktigt följer konceptet med själva sidan, men jag tror faktiskt att jag kommer att börja slänga in lite fler rekommendationer som inte har med boken att göra. Kan kanske till och med hända att detta kanske blir lite mer som en vardagsblogg, det är rätt kull att skriva av sig oavsett vilket. Oroa er dock inte, bloggens huvudfokus kommer fortfarande vara att skriva recensioner på plattor ifrån boken 1001 Albums You Must Hear Before You Die. Men nu så kommer här något helt annat.

Richard Marx är en av mina absoluta favoritartister, en av de största inspirationerna för mig, mitt musicerande och mitt låtskrivande.
Bara för någon dag sedan så släppte Richard sin nya singel: When You Loved Me. Låten är ett stycke kommersiellt Pop/Rockmästerverk och jag hoppas verkligen att denna låt kommer få äckligt mycket tid på radion och bli den hiten som jag tycker att den förtjänar. För det tycker jag absolut att den är värd.
Marx förtjänar att vara lika känd som han var under 80 och 90 talet. Dessutom så sväljer folk  fortfarande Bon Jovi med hull och hår, så varför inte Marx?
Jag hoppas att ni som diggar detta sprider det vidare till era vänner som gillar denna typ av musik.

Enjoy!!

//P

Håller på att kolla igenom lite olika teman till bloggen.
Med tanke på mallarna som blogg.se gratisversion har att erbjuda och även med tanke på hur råusel jag är på att förstå kodningar (jupp till och med de absolut enklaste) så letar jag runt för fullt, för att se om jag kan hitta något roligare alternativ.
Den som jag testar nu är absolut inte det slutliga resultatet, men den är lite roligare än det förra alternativet.

Känner ni till några sidor som har gratis malla till blogg.se, så tveka inte att hojjta till.

//P

Känner ni att någon av era vänner på Facebook/Twitter eller någon annan liknande sida skulle finna någon glädje av att följa min blogg, så blir jag väldigt tacksam om ni skulle vilja sprida sidan vidare.

Tack på förhand.

//P

1. "Thunder Road" – 4:49 √
2. "Tenth Avenue Freeze-Out" – 3:11 √
3. "Night" – 3:00
4. "Backstreets" – 6:30
5. "Born to Run" – 4:31 √
6. "She's the One" – 4:30
7. "Meeting Across the River" – 3:18
8. "Jungleland" – 9:34 √

Nu ska jag vara helt ärlig och erkänna att jag har aldrig, och då menar jag. ALDRIG tyckt Springsteen varit något speciellt.
Givetvis så har jag uppskattat hans hits och även tyckt att en del av dom varit helt makalöst bra. Men överlag så har jag alltid haft en hat/kärlek till mannen.
Jag förstod storheten i hans låtskriverikunskaper, för om jag ska vara ärlig så måste man nästan blivit tappad om man inte förstår sig på den.
Men precis som när det gäller Dylan så har jag alltid tyckt att Bossen haft en jävligt jobbig röst.
Jag har aldrig riktigt kunna uppskatta herrens musik fullt ut, just för att jag alltid stört mig på rösten.
Jag är själv sångare och en riktig teknikfreak när det gäller min sång. Detta ser jag både som en positiv och en negativ sak.
Positiva är att jag accepterar inte vad för skit som helst och säger att: Jo men detta är visst en bra röst för att den är speciell.
Men det negativa är att jag lätt snöar in mig och tycker att alla ska ha samma grymma teknik som Stevie Wonder eller Freddie Mercury för att klassas som bra sångare.

Men bara för ett par månader sedan så lossnade det för mig. Jag blev nästan över en natt omvänd och det kändes som att jag fått betydligt större öppet sinne än vad jag haft tidigare.

Och plattan som ändrade det hela för mig var Bruce's The Wild, The Innocent and the E Street Shuffle platta. En skiva som jag faktiskt är väldigt besviken över att den inte finns med i boken, för den plattan är en klockren 10/10 i min bok.
Efter konstant missbruk av den plattan så har Bruce Springsteen-vägen varit helt otroligt len och fin. Och först vid den här tiden så förstår jag varför han är en av världens största genom tiderna och varför han fortfarande fyller arenor än till denna dag.
Missförstå mig dock inte. Jag kommer alltid att tycka att dålig sång är dålig sång oavsett vilket. Men som i Springsteens fall så har jag upptäckt att ingen annan kan sjunga hans låtar som mannen själv. Och låtarna skulle säkert inte varit lika fantastiska om man skulle ta bort honom och haft någon annan sångare.

Born To Run är Springsteens tredje platta och klassas av många av hans fans som den bästa skivan han gjort. Även om jag håller ovanstående The Wild, The Innocent-plattan högre, så är detta helt klart nummer 2 på min lista.
Och att säga något annat än Mästerverk, finns faktiskt inte på kartan. Inte på min karta iaf. För vad som finns här är i princip perfektion rakt igenom.
Även om detta är Bossens skötebarn (Han har skrivet allt på skivan) så måste jag säga att han är faktiskt inte den allra största stjärnan på denna skiva.
De största guldstjärnorna ska utdelas till de helt makalösa E-Street Band. För utan dom så tror jag inte att jag hade tyckt att detta varit lika magiskt.
Detta är en perfekt kombination av Springsteens låtskriveri och E Streets helt makalösa instrumenthantering. Detta är en fusion Made in Heaven.
Speciellt The Big Man Clarence Clemons är plattans allra största kung. Hans skrikande Saxofonsolon har blivit såna ikoner i musikvärlden. Och jag tror att väldigt få människor hade kunnat tänka sig den här skivan utan Clarence insatser.

Allt börjar med det vackra piaon/munspels introt i Thunder Road som bygger upp till en låt som mycket väl kan klassas som en av de bästa öppningslåtarna som någonsin hamnat på en platta. Man får en sån otrolig frihetskänsla av låten och man vill inget annat än att glida längst vägarna i en ner-Cabad jänkare.
Denna låten visar redan ifrån början vad som kommer att vara en röd tråd igenom hela skivan och det är E-Street Bands otroliga driv.

Den gungiga Tenth Avenue Freeze-Out är bluesigare, skitigare och Full Out blåssektionhimmel.
Här har vi ett perfekt exempel på hur mycket Clarence lyfter denna makalösa låt till himmelriket.
Detta är en så satans sexig låt och gunget går inte att motstå.

Night är faktiskt den enda låten på den här skivan som inte riktigt ger mig något. Musiken är precis som innan helt underbar, men melodierna ger mig tyvärr inte ett dugg. Detta är den enda låten som enligt mig inte är en 10 poängare. Det är absolut ingen dålig låt, men när alla andra låtar är såna här mästerverk, så är allting annat ett nedköp.

Backstreets var från början en låt som jag inte fick grepp om. Jag tyckte det var riktigt bra, men saknade ändå lite om man jämförde med resten av materialet (bortsett från Night). Men efter att ha lyssnat på plattan x antal gånger så har det vuxit och nästan blivit en av mina favoriter. Bruce aggresiva sång i refrängen är inget annat än gåshudsframkallande. Och precis som allt annat så är detta helt perfekt arrangerat.

Efter Backstreets så är det än en gång dags få känna vinden i håret och känslan av frihet. Born To Run måste väl nästan tillsammans med Born In The USA var den mest ikoniska Springsteen-låten som gjorts.
Och jag förstår varför. Man kan inte annat än bli överlycklig av den här låten. Den är bara så in i helvete bra.
Vid det här tillfället så slår jag lite på mig själv och undrar varför jag någonsin tyckte att mannens röst varit medioker, för den passar verkligen perfekt till hans egna musik. Extra stort + till saxsolot som är helt magiskt.

Efteråt så är det än en gång tillbaka till gunget med She's The One.
Låten har ett väldigt stämningsfullt intro som leder in i gunget. Det är inte samma bluesiga gung som i Tenth Avenue men det betyder inte att det inte är lika magisk. Jag struntar i att nämna saxsolot, för det känns som att det behövs inga fler förklaringar över hur fantastiskt bra spelat det är.

Tempot lugnas ner avsevärt med den smakfulla, jazziga Meeting Across The River.
Det jag inte nämnt innan i recensionen är hur varje låt är en helt makalöst väl berättad historia ifrån Bruce sida. Och detta är verkligen ett perfekt exempel.
Historien om att en illegal deal ska ske, kompas perfekt av ett smakfullt piano och en grymt skön wailande trumpet.

Och sist men absolut inte minst kommer Jungleland. Se denna låt som en summering av hela skivan. Under sina 9½ minuter så är detta inget annat än perfektion. Den har allt som en fantastisk Springsteen-låt ska ha. Berättande, de otroliga melodierna, drivet ifrån E Street Band. Ja den har kort och gott ALLT.
Försök att inte bli rörd av det otroliga instrumentella mellanpartiet (I dare you). Detta är kort och gott enligt mig (tillsammans med Rosalita (Come Out Tonight)) den bästa låten Springsteen någonsin gjort. Och jag tvivlar att på han någonsin kommer göra en bättre. Bättre än såhär kan man knappt avsluta en skiva.

Som ni alla förstår så tycker jag att detta är ett mästerverk. Jag kan nog nästan till och med gå så långt att säga att detta är nog på min Topp 10, 70 talsskivor, vilket inte säger lite, med tanke på vilka plattor som släpptes under det årtiondet och hade det varit så att Night blivit ersatt eller bortplockad, så hade skivan varit fulländad.

9,5/10

Spotify: Bruce Springsteen & The E Street Band – Born To Run

En vänlig själ har lagt till min blogg på sidan pusha.se.
Pusha är (om jag förstått det rätt) en sida där människor kan rösta/pusha på en blogg, så att denna får mer uppmärksamhet.
Får bloggen tillräckligt många röster, så blir den *het* och syns på förstasidan. Hamnar den där, så kanske man får fler läsare.

Tydligen så går det att rösta via sitt Facebook eller Twitterkonto, så man behöver inte registrera sig på deras sida om man någon av följande.

Så om det är så att någon av er känner att ni vill pusha för den här bloggen så kan ni göra det på länken nedan.

http://www.pusha.se/sajter/onethousandonealbums.blogg.se

Och för er som röstar, så tackar jag hjärtligt och hoppas på att ni kommer att fortsätta att följa min blogg.

Mvh

P

Precis som med de skivorna jag recenserat innan, så hade jag inte alls mycket koll på vare sig: Crosby, Stills & Nash (and Young) eller Stephen Stills soloskivor.
Jag har lyssnat lite på första CSN skivan och den gillar jag skarpt. Men det jag kommer att tänka på när jag lyssnar på CSN, är att givetvis kompletterar dessa herrar varandra ofantligt bra. Men om jag var tvungen att välja en favorit så blir det Hands Down Stephen Stills. Jag föredrar hans röst och hans låtskrivarkunskaper över resten av herrarna. Kan nog faktiskt säga att jag föredrar Stills över Neil Young, och det säger en del över hur bra jag tycker han är.

Så trots att jag vet att det finns skivor både ifrån David Crosby och CSN med i 1001 album boken, så kändes det rätt att börja med denna eminenta skiva.
För eminent är den verkligen.
Det första jag dock blev slagen av är att, även om det finns en del likheter med CSN på denna skiva, så är det ändå något helt annorlunda som bjuds på. Det jag allra först kommer att tänka på är den otroliga Gospel och R&B känslan som finns med. Vissa av låtarna kan nästan klassas som renodlade Gospeldänger.
Och nog fan behöver han inte skämmas för sig själv, för detta är fantastiskt bra gospelmusik.
Här finns även en bluesigare underton än vad jag har hört ifrån CSN.
Givetvis så finns den sköna Folk och Singer/Songwriter känslan kvar, men det är bara den att Stills har lyckats peta in en hel uppsjö med andra genrer i kompotten och det känns inte stretigt en sekund, utan bara väldigt komplett.

Att välja ut låtar som jag föredrar på en platta som jag nästan tycker är fulländad är inte lätt. Men med kniven mot strupen så blir det den otroligt medryckande Love The One You're With, med sitt otroliga sväng och sin grymma feel good känsla.
Den väldigt gospeldoftande Church, med sin väldigt vackra kör. Vet inte varför men jag har alltid fått mycket Bobby Womack vibbar av den här låten. I så väl musiken, som i Stills röst.
Även om alla låtar är värda att nämnas, så vill jag dock även slå ett slag för den rockigare Hendrix-liknande Old Times, Good Times. Och se på fan, visst är det Jimi själv som lirar gitarr på låten. Även låten Go Back Home som Eric Clapton lirar på är en favorit.

Vill man ha en skiva som blandar friskt i genrerna och dessutom gör det väldigt bra, men som fortfarande har kvar det som gör att Crosby, Stills & Nash är så bra, då är detta en platta att lyssna in sig på. 

8,5/10

Spotify: Stephen Stills – Stephen Stills